Det vore märkligt om människor som företräder politiska intressen men som inte får nog med inflytande skulle vara nöjda. Men så ser demokratins verklighet ut. Inte nog att man först ska försöka få väljares mandat för den politik man driver, efter valet ska man övertyga andra partiföreträdare om att de bör samarbeta eller samverka med just mig. Ja, det är klart att om man får mer än hälften av rösterna kommer det ju i ett annat läge men det händer ju tack och lov inte så ofta. Det är något friskt över det demokratiska systemet där man tvingas söka samarbeten för att få inflytande, kompromisser blir en förutsättning och de enkla svartvita svaren är en omöjlighet
Det finns en del som talar om utfrysning och näst intill mobbningslika uppträdanden gentemot Sverigedemokraterna såhär efter valet. Jag kan hålla med om att sabotagen och personangreppen gentemot partiets företrädare är helt oacceptabla. Däremot är det nog dags för lite självinsikt i de Sverigedemokratiska leden. Man kan inte förvänta sig att andra partier arbetar för något annat än att den egna politiken ska få största möjliga genomslag. Jag arbetar tex föga överraskande, för att folkpartiets liberala politik ska sätta största möjliga avtryck i kommunen. Ska det bli möjligt behövs samarbete med andra och det sker företrädelsevis inom ramen för alliansen. Om ingen vill samarbeta med mig och mitt parti blir det till att gilla läget och inse att inflytandet blir därefter. Handlar det automatiskt om mobbning? Knappast. Det handlar om att den politik jag företräder inte accepteras av övriga.
I Sveriges riksdag förhåller det sig så att SD's politik och värdegrund inte faller något annat riksdagsparti i smaken och därmed säger de som representerar 94,3% (!) av väljarkåren "nej tack" till samarbete med SD. Är det konstigt om resterande 5,7% får ett begränsat inflytande? Jag tycker inte det.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar