Efter att ha avnjutit ännu ett avsnitt av tv-serien "Molanders" på svt står det klart för mig att jag drabbats av något i stil med ett musikaliskt återfall. Det fanns en period i yngre år då i princip all musik jag lyssnade till på fritiden gick att kategorisera som sk "klassisk". Det började med en dubbel-cd med godbitar från Händel, Ravel, Beethoven, Schubert mfl. som mina föräldrar köpt i julklapp. Flera av dessa musikstycken blev snart trogna följeslagare i vardagen och följdes av en växande låtlista med varierande repertoar. Särskilt minns jag de gånger jag i gnistrande midvintermorgon promenerade de två-tre kilometerna genom skogen till bussen som skulle ta mig till högstadiet. Medan månskenssonatens taktfast tonade i öronen kunde jag se min egen skugga bana mig väg mellan drivor av snö beströdd med gnistrande kristaller. Det kunde kännas som en snudd på existentiell upplevelse där tid och rum gav vika för musikens egna lagar.
På samma sätt har jag på senare tid fått erfara hur livet kan växa bortom här och nu efter att ha börjat gräva lite i gamla cd-högar och bit för bit återupptäckt den relation jag sedan länge haft till den klassiska musiken men som länge gått på sparlåga. Härom dagen avlyssnade jag några Beethovenkonserter under joggingturen. Jag inser att klassisk musik (om man nu får generalisera en smula) faktiskt har lite samma effekt som löpning kan ha. Det känns som om tankeverksamheten får sig ett hälsosamt rus. Antingen skenar tankarna i takt med musiken och bara flödar utan tydligt mål eller mening, eller väcker de ofta ordlösa stroferna tankebanor som tidigare inte alls förmått ta sig till medvetandets nivå. I vilket fall kommer jag helt klart att fortsätta låta den klassiska musiken ta större plats i mitt liv framöver. Nu ska jag dra ner ljuset, ladda tandborsten och se om jag får ta del av några spännande tankegångar till Chopin innan undertecknad helt går in i "sleep-mode".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar