En öppen kommun

I eftermiddag kommer jag sitta ner med representant från länsstyrelsen i Jönköping för att föra en dialog kring kommunens flyktingmottagande. Aneby är en kommun som historiskt mycket solidariskt dragit sitt strå till stacken för att klara landets mottagande. Även med ett generöst mottagande ser det ut som om de kommande åren innebär en utmaning då trycket ökat i flyktingströmmarna på senare tid. Jag ser det som en självklarhet att Aneby även i framtiden är en kommun som välkomnar nyanlända, inte minst de som flyr från oro och konflikter i vår omvärld. Därmed inte sagt att det inte innebär en stor utmaning.

Arbete och bostad är ett minimum för att flyktingmottagandet på sikt ska vara hållbart och integrationsprocessen ska ha en chans. Vägen in till arbetsmarknaden går genom språket. Här är SFI-verksamheten en central pusselbit. I Aneby har svenska för invandrare flyttat tillbaka till den egna kommunen efter att under några år varit förlagd till grannkommun. Tanken är att få mer insyn i denna avgörande verksamhet för att säkerställa att den så bra som möjligt rustar personer för att ta steg in i lokalsamhället och i det svenska arbetslivet. Med SFI på hemmaplan underlättar man också för enskilda att enkelt röra sig mellan skola och arbetsplats vilket gör vardagen och integrationens förutsättningar mer praktiskt ordnade. Den lite svårare nöten att knäcka är bostadssituationen. Finns bostaden inte så finns den inte. Bilden av landsbygden är ofta att husen står tomma och lägenheters fönster gapar mörka i skymningen. I Aneby råder bostadskö och det är riv efter lägenheterna. Gott nog att kommunen sluter avtal för mottagande, lite svårare blir det dock när den anlände ska hänvisas en bostad och den inte går att uppbringa. Denna fråga är i fokus för kommunen just nu och avgörande för framtida avtal.

En fråga jag lyft och kommer framföra gentemot riksnivå även i framtiden är det faktum att staten med sitt mottagande ibland är en aktör som dammsuger marknaden på de bostäder som skulle vara del i kommunens bostadslösning i flyktingmottagandet. Staten genom migrationsverket etablerar ofta asylmottaganden i landsbygdskommuner där lägenheter går att hyra upp till en billigare peng än i städerna. När detta sker i en liten kommun så innebär det att en mycket stor del av lägenhetsbeståndet binds upp och trycket ökar i det övriga beståndet, därmed är kön till bostad ett faktum. Inte kan väl tanken från statens sida vara att kommunerna ska bygga nya bostäder enkom för att klara flyktingmottagandet, bättre i så fall att staten bygger själv för att hantera egna asylmottagandet så kan kommunerna få lite bättre spelrum med det ordinarie bostadsbeståndet då bostäder ska fram till de som fått uppehållstillstånd.